Kroppsbyggnad

Word of The Hour: kroppsbyggnad

2020.10.03 23:02 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
––––––––––––
Word of The Hour's Annual Survey @ https://wordofthehour.org/form
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2020.10.03 23:00 sharewithme Word of The Hour: anatomy

English: anatomy
  1. the act of dividing anything, corporeal or intellectual, for the purpose of examining its parts
  2. the science which treats of the structure of organic bodies
  3. the art of dissecting, or artificially separating the different parts of any organized body, to discover their situation, structure, and economy
––––––––––––
Translations
––––––––––––
Word of The Hour's Annual Survey @ https://wordofthehour.org/form
submitted by sharewithme to Word_of_The_Hour [link] [comments]


2020.06.15 06:01 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
––––––––––––
Try out our Android App (beta) @ https://wordofthehour.org/android
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2020.06.15 06:00 sharewithme Word of The Hour: anatomy

English: anatomy
  1. the act of dividing anything, corporeal or intellectual, for the purpose of examining its parts
  2. the science which treats of the structure of organic bodies
  3. the art of dissecting, or artificially separating the different parts of any organized body, to discover their situation, structure, and economy
––––––––––––
Translations
––––––––––––
Try out our Android App (beta) @ https://wordofthehour.org/android
submitted by sharewithme to Word_of_The_Hour [link] [comments]


2020.04.24 10:28 yohanix4u02 Ana Torroja: "Jag har genomgatt otro, hjartskador och doda relationer"

? Ana Torroja presenterar 'Conexión ', ett album som utgor en musikalisk sjalvbiografi och som inkluderar latar av Mecano och solo, nagra av dem opublicerade.

? "Meccano ar inte forbi, den ar narvarande," han sager.

Sony

I deras svar ar det mojligt att kanna igen den uppriktiga och hoppande klanningen som for tre decennier sedan formedlade teman for Mecano , bandet som Ana Torroja skapad tillsammans med Cano broder och som han korsade otankbara granser for en spansk formation (fran Frankrike eller Tyskland till Japan eller Filippinerna). Idag, langt ifran att forsoka fly fran den bastsaljande maskinen som hon borjade sin yrkeskarriar Ana Torroja atervander med ett live-album ( Conexión ) dar hon granskar nagra av framgangarna med den namnda formationen samtidigt som de inforlivade tidigare outgivna teman och andra. fran hans solo-scen. "Jag ar pa mitt basta", sager tolk, vars mal som oppnades med statskassan slutligen avgjordes i ar (konstnaren maste betala 1,4 miljoner euro for skattebedrageri ).

Ar det ode kraften som har fatt dig att aterfa Meccano framgangar for denna "Connection"?

Mecanos latar ar inte forflutna, de ar narvarande och de har alltid varit i min resvaska. Om de nastan ar en del av mitt DNA! Att ge upp dem skulle vara som att be Mick Jagger att inte inkludera Angie eller (Jag kan inte fa nej) Nojdhet pa Rullande stenar konserter. Och de fortsatter i min repertoar eftersom de fortsatter att overskrida fran generation till generation (denna sajt).

Och odet ...

Kanske ar odet det som har gjort denna skiva live. Destiny har alltid spelat en stor roll i mitt yrkesliv.

Vad ar du skyldig honom?

Till exempel bestamde jag mig inte for att sjunga. Det var producenten Miguel Ángel Arenas, alias Capi, som efter att ha hort José maríen Cano-grupp dar jag framforde koren (och som senare skulle bli Mecano) papekade for mig och sa: "Det ar du som maste vara ansvarig och sjunga". Han forestallde sig det; Jag lydde helt enkelt.

Har detta ocksa varit fallet med Conexión ?

Nagon kom med iden att gora detta album live och jag tyckte det var trevligt att ta en promenad genom soundtracket i mitt yrkesliv och aven med duetter med vanner. Det finns i det forflutna, nutid och framtid (det innehaller fyra opublicerade latar). Iden kom upp i Mexiko dar manga live-skivor spelas in nyligen och de fungerar mycket bra. Jag tror att det beror pa att de kan transportera kanslan av live-showen, de ar varmare men mer ofullkomliga.

Och i den har han korrigerat de 's som gled in i dem dar "svar" av "Odeens kraft".

Ah ja, vilken skrack. Till en borjan verkade ingen marka det, och sedan folk insag att de torterade oss lite. Jag vet inte varfor jag inte sag det nar vi spelade in det. Idag med sociala natverk skulle det ha varit ... trendande amne!

Hur hanteras detta album nar det galler upphovsratt?

Jag har ingen copyright, alla Mecano tillhor José och Nacho Cano. Sa de ar mycket glada over att han fortsatter att gora dessa saker eftersom det paverkar hans konton. Vad jag inte behover gora ar att be tillatelse, om nagon har ratt att sjunga dessa latar ar det jag!

Vad ar sarbart med dina nya latar, till exempel 'Infidel' eller 'Excuse me'?

Jag har genomgatt vad jag berattar: otrohet, hjartskador, doda relationer som man forsoker radda ... Och vem har inte gatt igenom det? Jag ar en kanslig person men med aldern uppnar man att smartan haller mindre och lar sig att battre hantera lidandet.

Vilka fler lektioner har livet lart dig?

Att inte vara radd for att gora misstag och saga nej, vilket ar tva mycket anvandbara lektioner som Miguel Bosé larde mig. Jag har alltid tvivlat mycket och jag maste se alla alternativ innan jag bestammer mig. Jag gillade inte heller konflikt och jag undvek att saga nej; i slutandan ar det varre. Man ar mycket nojd med att saga nej.

Det inkluderar pa skivan Kvinna mot kvinna , en lat om homosexuell karlek. Behovs dessa amnen fortfarande idag?

Det ar den laten som jag kommer att fortsatta sjunga tills jag gar till andra sidan. Aven om manga saker har uppnatts sedan det komponerades maste vi fortsatta arbeta. Karlek mellan kvinnor ar fortfarande inte lika normaliserad som man.

Det amnet, hans muskulosa kroppsbyggnad ... utloste rykten om hans egen homosexualitet.

Och det var praktiskt eftersom de lamnade mig ensam om huruvida jag hade en pojkvan eller inte. Och naturligtvis storde det mig inte: Jag forstar alla former av karlek och jag appladerar dem; karlek ar ett ord dar det finns manga alternativ. Nar det galler kroppsbyggnad var vid den tiden kroppsbyggande och ga till gymmet ganska nytt. Jag visste allt detta nar jag reser i USA, Mexiko ...

Just detta album kommer fran Mexiko. Vilken koppling har du till det landet?

Sedan Mecano kom dit 1984 har jag inte slutat ga pa jobbet och eftersom jag har stora vanner i landet. Mexiko ar ett land som oppnar dorrar for dig. Det ger alltid spanska musiker en chans. I detta album har jag inkluderat duetter med mexikanska artister. Jag skulle vilja att de ocksa skulle ha ett satt att bli kanda i Spanien.

Vid vilken tidpunkt i ditt liv ar du?

I den basta. Jag mar valdigt bra, jag tror att hemligheten inte langtar efter det du inte har. Vi ar alltid missnojda med det vi har. Jag sager alltid min dotter att lycka inte handlar om att gora det du gillar, utan att du gillar det du gor. Jag ar vid den punkten.

En obligatorisk fraga, kommer Mecano att traffas igen?

Jag tror inte. Det var en scen och var och en av medlemmarna ar i andra projekt och gar pa olika rutter. Jag antar att saken kommer att stanna dar.
Biografi

Hon foddes i Madrid 1959. Mellan 1981 och 1992 var hon solist for Mecano-trioen, med vilken hon salde 25 miljoner skivor over hela varlden. Sedan dess fortsatter Ana Torroja i musik med ett soloprojekt som har fott fem studioalbum och tva live. Den sista, Conexión , har just kommit pa marknaden. solokarriar
submitted by yohanix4u02 to u/yohanix4u02 [link] [comments]


2020.02.03 21:02 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to build
Report an incorrect translation: https://www.reddit.com/Word_of_The_Houcomments/95v7rk/we_need_your_help_help_us_improve_our_translations/
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2020.01.10 17:01 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
See more @ https://wordofthehour.org
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2019.09.20 18:19 vonadler [HPSA] Smörgåsbordet

Här kan man läsa tidigare HPSAer
LadyManderly postade en utmärkt HPSA om det svenska fenomenet brevbomben häromdagen fick jag skämmas lite med insikten att det var väldigt länge sedan jag postade en själv. Så nu får ni hålla till godo.
Ämnet är valt som en spark åt superplaner som nyligen påpekade att jag tydligen blivit dement och slutat posta historia och använde reddit som mitt privata instagram med matbilder. Så här får du BÅDE mat och historia. Ta den!
Smörgåsbord har de flesta av oss ätit, och de flesta är medvetna om att det är bland det svenskaste som finns, till den grad att ordet migrerat direkt till engelskan som smorgasbord.
Men vad är egentligen ursprunget till smörgåsbordet?
Smörgåsbordet börjar någonstans på 1500-talet som brännvinsbordet. När adel och borgerskap har större middagar för stora sällskap kunde det lätt hända att gästerna kom med olika intervall - häst och vagn eller segelbåt var inte alltid tidssäkra transportmedel, och eftersom en god värd inte serverade middagen innan alla gäster kommit blev brännvinsbordet en slags förrättsbuffé som man serverade innan första rätten i middagen. Det åts som en buffé, stående medan man minglade med övriga gäster som också kommit tidigt. Sill, ost, bröd och snaps var vanliga tillbehör på brännvinsbordet - men det var inte som vi tänker oss vår moderna sill. Inlagd sill blir vanlig först kring 1850-talet. Istället är det salt sill och strömming och rökt böckling som ligger på faten.
En del känner kanske igen den klassiska förrätten S.O.S. (Sill, Ost, Snaps, eller Sill, Ost, Smör) i brännvinsbordet, och det stämmer. De har samma urspring. Men någon gång under senare delen av 1800-talet delar de två upp sig. S.O.S. förblir en förrätt, medan brännvinsbordet evolverar till det tidiga smörgåsbordet.
Järnvägsrestaurangerna serverar gärna smörgåsbord u.v.s. (utan vidare spisning), vilket markerar att de anses som en fullständig (om än lättare) måltid i sig och inte en förrätt längre. Man kan duka upp och hålla en buffé av rökt, inlagt (som nu börjar bli vanligt) och saltat igång hela dagen och gästerna, som ofta har tåg att passa kan äta så länge eller kort de vill. Nu börjar kött dyka upp, gärna i form av korvar, aladåber, patéer och kallskuret, båda ofta rökta (så de håller bra på en buffé), men fortfarande är maten kall.
Under OS i Stockholm 1912 får smörgåsbord u.v.s. sitt stora genombrott och det serveras både som frukostbuffé och som lunch, men inte som middag. T.ex. kan man nämna att Lenin med sällskap åt frukostsmörgåsbord på Hotell Savoy i Malmö i april 1917 innan de reste vidare till Stockholm (där Lenin köpte en kostym genom proxy i och med att bokbinderiarbetaren Nils Björkman som hade samma kroppsbyggnad fick gå på varuhuset PUB och inhandla en, medan Lenin hade möte med sina revolutionskamrater).
Smörgåsbordet gör ytterligare internationell succé när det väckte stor fascination serverat på ett roterande bord i "Three Crowns Restaurant" i den svenska paviljongen på världsutställningen i New York 1939 - här kommer ordet till engelskan utan prickar när amerikanska reportrar beskriver läckerheterna.
Smörgåsbordet förde en god om än inte särskilt exalterande tillvaro under mellankrigstiden, men 17:e juli 1941 förbjuds det som slöseri med mat under ransoneringen - ett slag i luften, då det redan visat sig att ingen är beredd att lägga sina surt sparade ransoneringskuponger på ett smörgåsbord när köttransonen kunde vara så lite som 22 gram per dag.
Efter kriget kommer dock smörgåsbordets renässans och nya utveckling. Tore Wretman, mannen som räddade svensk restaurangnäring från paragrafmackan. Då man var tvungen att beställa mat för att få beställa sprit enligt den tidens utskänkningsregler enligt Bratt-systemet kunde restaurangerna servera precis vad fan som helst och gjorde det också. Det finns historier om tallrikar med pölsa och potatis som åker in och ut ur köket och under kvällen får alltfler fimpar i pölsan, utan att det bekymrar personalen som serverar portionen igen till nästa gäst tillsammans med "två vita och en brun" (två snapsar till maten och en cognac till kaffet, inalles 15cl sprit).
Tore Wretman återupplivade smörgåsbordet då det dels, precis som tidigare, lätt gick att ha en buffé och inte krävde mycket arbete när rätterna väl var skapade (skära upp mer och lägga fram bara) och därmed inte krävde kockens närvaro hela kvällen och dels lät honom vid flera tillfällen servera rätter som han svängde ihop av överblivna ingredienser - så ska t.ex. skagenröran ha skapats.
Tore Wretman expanderade dock det gamla mellankrigstida smörgåsbordet - sillar, laxar, korvar och kallskuret fick bli kvar, men nu kom också småvarmt (gärna de klassiska köttbullar, prinskorv och den för tiden relativt nya Janssons frestelse) och ett gottebord med tårta och sötsaker till. På så vis skapades det moderna smörgåsbordet, som hade en hel middag med tre rätter, inklusive varmrätt som faktiskt var varm, i buffén och som ska gås minst fem turer (sill, övrig fisk, kallskuret, småvarmt, efterrätt).
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2019.09.13 17:30 nyhetsbubbla Man 25-30 år, 175-180 cm lång, normal kroppsbyggnad och mycket mörkhyad spottar eller slår kvinnor i ansiktet i Eskilstuna, sker enbart mot kvinnor som promenerar, totalt har polisen fått in sex anmälningar vilka rubriceras som misshandel

Man 25-30 år, 175-180 cm lång, normal kroppsbyggnad och mycket mörkhyad spottar eller slår kvinnor i ansiktet i Eskilstuna, sker enbart mot kvinnor som promenerar, totalt har polisen fått in sex anmälningar vilka rubriceras som misshandel submitted by nyhetsbubbla to bubbla [link] [comments]


2019.08.31 10:02 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to build
See more @ https://wordofthehour.org
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2019.08.07 06:01 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
Thank you so much for being a member of our community!
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2019.03.28 01:01 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to build
Word of The Hour's Annual Survey (2019): https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeTEfKkOoBZMk-WChzqMnyPfL3YhgYmPXOG19hvEkOBATB1hw/viewform?usp=sf_link
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2019.03.04 01:02 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2018.11.01 18:01 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2018.08.07 23:25 Ecleptomania Kapitel 1 - Resans början [Chapter one - Swedish, non-translated]

“Gå idag? Det är ju lervälling ute, min skrud kommer att bli helt smutsig. Har ni någon aning om hur svårt det är att få ur lerfläckar ur det här materialet? Vi kommer inte ta oss fram till Pilaz snabbare för att vi går idag, det regnar ju fortfarande. Nej fan, jag stannar hellre här ett par dagar till, vi har bra mat här i värdshuset och det finns en ny kvinna att ta i sin famn varje kväll. Ska vi verkli-” Han tystnade när dem andra som satt runt det runda bordet stirrade ilsket på honom. Han svalde sina sista tuggor av mat i tystnad samtidigt som han, precis som dem andra såg misstänksamt runt omkring sig i värdshuset. Det var fullt av människor här, han kände sig inte bekväm med situationen, förutom Sodor så var han den enda felyan i värdshuset och Sodor låg uppe i sin säng fortfarande.
“Ja, men... “ Han suckade djupt och tog sin sista klunk vin samtidigt som han tittade ilsket på en gammal man som satt och skakade huvudet med en min på sitt ansikte som om han hade ätit något ruttet. “Jag ska bara upp och packa mina saker så kan vi röra på oss, är ni nöjda då?” Dem andra runt bordet sa inget utan nickade bara på sina huvuden. Quin var inte ett säkert land för dem att stanna i och det visste han också. Felyan suckade och började ta sig den långa vägen upp för trapporna för att komma till sitt rum.
Han smällde igen dörren bakom sig och suckade ännu en gång samtidigt som han lutade sig mot den gnisslande sängen. Han såg sig omkring i rummet som hade blivit hans hem den senaste veckan, de hade legat lågt här för att undvika kungens hantlangare, men det verkade som om dem var sällskapet på spåret. Han suckade ännu en gång och drog sina händer genom sitt långa röda hår. Han reste på sig och såg sig i spegeln som hängde från väggen, han var blek och mager, han var inte gjord för att vara på resande fot. Han hade svarta ringar under sina ljusblå ögon, han hade inte kunnat sova ordentligt under hela veckan.
Han ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. En mörk röst hördes genom dörren. “Kom nu! Vi måste gå!” Ännu en suck smet ut från hans inre och han hörde sig själv säga “Ge mig ett ögonblick så ska jag bara packa klart. Gå ut ni så länge så kommer jag strax.” Han hörde hur fotsteg rörde sig bort mot grannrummet och hörde tydligt bultandet på Sodors dörr. Han samlade ihop sina kläder och sållade ut sina resekläder bland byltet som han sen tryckte ner i sin stora gröna ryggsäck. Han slängde på sig sin svarta resemantel efter att han tagit på sig en enkel vit tunika och ett par svarta byxor. Det regnade men det fick han överleva, han ville inte få sin skrud blöt. Några minuter senare så hade han gått ner och ut igenom dörren.
Det var en grå dag i den lilla staden i utkanterna av Quin, dem stenlagda gatorna var tomma av gudabarn som sökt sig till värmen och tryggheten inomhus. Felyan såg upp mot himmelen och kände det friska regnet falla ner på hans ansikte. Han harklade sig och såg på sina resekamrater som stod och väntade på honom, alla utom Sodor. De två människorna mötte hans blick, ingen utav dem såg speciellt glada ut, delvis så var det hans fel att dem var på resande fot. Han drog upp sin luva så att den täckte huvudet och gick ut i regnet mot sina vänner. “Vart är Sodor?” Han ställde frågan med en nedslagen röst, som nästan dränktes i ljudet av det fallande regnet.
Bifrosten, den gigantiska krigaren, gruppens muskler, svarade kort. “Sodor är på väg.” Felyan såg upp på Bifrosten, försökte möta hans ögon men jätten vek undan sin blick och såg tillbaka mot tavernan som dem alla spenderat den senaste tiden i. Alven försökte istället med den andra människan, han hade inte känt honom lika länge, bara ett par veckor, han visste knappt hans namn eftersom människan var helt upptagen med att uppvakta Bifrosten. När dem hade blivit bannlysta från landet och fått konungens män skickade efter sig så hade den här människan svurit sin lojalitet till Bifrosten. Han beskådade mannen, han var en stark människa, en vapensmed som slagit följe med dem för att han var övertygad om att Bifrosten var den bästa krigaren på Noordhland.
Felyan såg sig runt där dem stod och väntade i regnet, han hade ingen aning om vad staden som dem var i hette, för att den här hålan kunde knappast ha ett namn. Staden, som till närmast var mer en by än en stad var grå och tråkig, dem trånga gångarna mellan stadens hus var fyllda av skräp, lösdrivare som inte hade någon annanstans att sova och kullerstenar som var så dåligt placerade att man lätt kunde stuka foten om man trampade fel. Husen var inte heller en vidare syn, dem flesta husen var byggda i trä och hade sluttande tak, lagda med stenplattor, men det var mer en regel än ett undantag att husen var lagade med vilket material än ägaren kunnat få tag i. Kriget hade slagit den här staden hårt, det var i stort tomt på gudabarn i och med konungens rekryterings order.
“Så…” Felyan harklade sig igen. “Anskar… Vi har inte pratat så mycket sen du slog följe med oss.” Han sträckte lite på sig och det knakade till i ryggen, han rös till lätt av ljudet och känslan som knaket lämnade efter sig. Sedan så försökte han möta människans blick, men Anskar drog bara lätt efter andan, som en trött förälder och även han lade sin uppmärksamhet på dörren. “Jag tänkte, om det inte är för mycket besvär, jag har en ta-”. Felyan han inte avsluta sin mening innan ljudet av en trädörr som nästintill exploderade avbröt honom, chockad så vände han sig om för att se vad som hänt. Innan han hunnit vända blicken mot tavernan så såg han Bifrosten som skrockade lätt och skakade på huvudet.
Dörren till tavernan hade sparkats upp och flugit av sina gängor, från insidan av tavernan hördes skrik efter hjälp och i dörröppningen så syntes en felya utan like, Sodor Vani’a, klädd från topp till tå i sin svarta rustning, han bar sin hjälm under armen. Sodors bleka, nästan vita hud gav en stark kontrast till den mörka rustningen. Skriken från insidan av tavernan tystnade när Sodor vände sin blick in mot folket, han fnös till, spottade på golvet och gick ut till sina reskamrater. Felyan log mot sin rasfrände, lade handen på hjärtat och bugade lätt. Sodor besvarade hälsningen och vände sen sin uppmärksamhet mot dem två människorna.
“Varför i namnet på allt som är oheligt ska vi gå idag för?” Sodors röst var kall och ljusare än vad hans kroppsbyggnad skulle göra en beredd på. “Det regnar, det blåser och jag…” Felyan suckade och slutade lyssna, han visste att Sodor inte kunde övertala Bifrosten att stanna så han började istället att observera omgivningen, det var fortfarande väldigt stilla utom det eviga regnet, men han kände sig obekväm, det var något som var fel, något han inte kunde sätta sitt finger på. “Kencala, vill du också att vi ska dra iväg idag?” Han vände sin blick mot Sodor när han hörde sitt namn nämnas. Kencala suckade djupt och såg på sällskapet, han nickade som svar.
Sodor verkade missnöjd men gav efter och vände sig i tystnad bort från dem andra och började mumla något för sig själv. Kencala såg på Bifrosten, som också verkade orolig, som om det var något fel. “Det är någon som övervakar oss” sa Kencala och mötte för första gången på veckor, Bifrostens blick. Bifrosten knäppte upp spännet som bar upp skölden på ryggen och spände sakta den runda skölden på sin arm. Kencala knäckte lederna i sina fingrar, en dålig vana som han hade, ljudet från lederna dränktes dock i ljudet av regnet som öste ner. Sodor och Anskar såg på varandra och vände sina blickar mot torget och de trånga gatorna, sökandes efter vad det var som kanske övervakade dem.
Kencala skakade på huvudet och harklade sig. “Jag tror inte det var något, jag hade nog fel, men vi borde gå, vi har stannat här för länge, det är inte långt kvar tills vi är ute ur Quin”. Dem andra nickade som svar och med tysta steg så började dem sakta röra sig ut ur den gråa staden. Dem vandrade i tystnad en lång stund, det enda ljudet som hördes ovan regnet var Sodors rustning när hans fötter mötte marken. Bifrosten gick först, sköld redo och med sitt spjut i den andra handen. Kortsvärdet som var säkrat i en skida slog i takt mot benet med var steg han tog. Kencala var som i en egen värld, han tänkte inte, han gick bara, med blicken fäst på svärdet framför honom. Han hade sett Bifrosten använda det där svärdet i kriget, ett krig som vunnit honom mycket ära, men som för Kencala skulle betyda bannlysning från den plats han kallat hem.
Anskar gick också framför honom, en stor Noran från den kalla norden, också beväpnad med ett svärd, men han var inte en erfaren krigare, inte som Bifrosten och Sodor i alla fall. Bifrosten hade berättat för Kencala att det var bra att ha med sig en smed, som kunde hålla vapen och rustningar i gott skick. Kencala hade då bara nickat till svar och accepterat att den här människan skulle slå dem följe. Hur hade han kunnat neka Bifrosten, han var ändå delvis skyldig honom sitt liv.
Kencala vände upp blicken från Bifrosten och såg bakom sig, Sodor gick längst bak, försjunken i sina egna tankar. Hans stora tvåhandssvärd som han hade på ryggen var säkrat med en läderrem och det kortare svärdet bar han i sin skida i högerhanden. Han var den som förlorat mest på bannlysningen, han hade gått från en man med inflytande och en mäktig adelstitel, till en legoknekt. Kencala kände sig skyldig, dem hade inte blivit bannlysta om det inte var tack vare honom, men Sodor hade bara skakat på huvudet när han försökt be honom om ursäkt. Sodor hade bott i Quin i över tre måncyklar, han hade etablerat sitt hem där och Kencala hade fått äran att tjänstgöra honom på hovet. Men allt var förlorat nu, landsförvisade och med ett pris på sina huvuden så fanns det inget mer att göra än att ta sig ur Quin.
Han suckade och försökte komma på något att säga för att bryta den monotona tystnaden, men det var inget som han kom att tänka på som kunde göra den här situationen bättre, han hoppades bara att Bifrosten i framtiden skulle förlåta honom. Men det var ingen ide att försöka tvinga den ursäkten ur Bifrosten, så mycket visste han om den mannen. Men han visste inte så mycket om Bifrosten utom vad han var för något, jätten hade svurit sin lojalitet till Sodor för bara ett år sedan. Det hade blivit en stor uppståndelse på hovet när denna enorma man, denna stern, hade kommit in i fortet, obehindrat, fullt beväpnat och svurit sin trohet till greven.
Kencala hade inte protesterat när Sodor hade frågat honom om råd gällande att ha en stern på hovet. Tvärtom, han hade ivrigt sagt åt Sodor att acceptera sternens gåva, eftersom han visste redan då att det hade kunnat göra greven väldigt mäktig. Det fanns inte många av Bifrostens folk på Noordhland, dessa mänskliga giganter. Kencala hade bara sett två andra sterner i sin livstid innan Bifrosten kommit till hovet och alltid blivit fascinerad av deras fysik. Det fanns ingen stern som var under två meter i längd och det fanns inte bättre krigare på hela kontinenten än denna storväxta människoart, utom möjligtvis Regaterras elitgarde, men dem var bara ett rykte som ingen kunnat bekräfta under dem senaste århundradena, en legend från svunna tider när drakarna sägs ha härskat.
När deras steg tillslut hade lett dem ut ur staden och en timmes gång på landsvägen så var det tillslut Bifrosten som bröt tystnaden, hans mörka röst ingav en djup respekt när han talade, han var en född ledare. “Kencala, kan du göra något åt det här regnet? Eller är det något som din sort inte kan göra?” Felyan hade förvånat tittat på Bifrosten och nickade sakta på huvudet, som för att förstå vad Bifrosten hade frågat honom. Han funderade på om det faktiskt fanns något han kunde göra åt det. Men han var inte bevandrad inom druidernas konster. “Jag kan tyvärr inte göra något åt regnet, eller…” Han tänkte efter igen men ryckte med axlarna och bet sig lätt på insidan av läpparna samtidigt som han nästan skamset såg ner på marken. “Jag kan, men det kommer ta för långt tid. Däremot så skulle jag nog kunna…” Han funderade, han kunde inte göra något åt regnet i sig men han kunde använda sig utav dem arcaniska lärorna. ”… Jo, jag borde kunna se till att vi inte blir blöta i alla fall.” Bifrosten nickade till svar och tittade på Anskar som med misstänksam blick studerade Kencala.
“Hu’ skulle du gö’ det?” Utbrast Anskar med ett hånfullt leende på läpparna. Men sen drogs ögonen ihop och han tittade misstänksamt på Bifrosten och sen Kencala. ”Va’ mena’ Bifrosten? Och va’ mena’ du me’ att du kan gö’ oss torra?” Kencala tittade på Bifrosten och Sodor, dem alla hade stannat i säkerheten under en stor ek där dem kunde stå utan att det regnade för mycket på dem. “Har ni inte berättat för honom?” sa han tillslut och tittade med en frågande blick på dem andra. Sodor såg bister ut och drog på axlarna innan han sa. “Vi har ännu inte färdats med människan under en sådan lång tid att jag litar på den.” Sodor hade fortfarande aldrig kallat Anskar vid namn, utan bara sagt människan om honom. Den muskulösa smeden såg allt utom nöjd ut över att Sodor fortfarande behandlade honom som ett dumt djur men han höll sin tunga.
Bifrosten tittade på Kencala med en blick som bara kunde betyda att han väntade på att felyan skulle förklara situationen för Anskar. Kencala suckade uppgivet och mötte Anskars gröna ögon, som lågt gömda bakom det långa håret och det enormt buskiga skägget. “Du vet att vi blev landsförvisade utav den galne kungen, men du har verkar inte ha undrat varför en enda gång, hur kommer det sig?” Anskar drog på axlarna och svarade med sin skrovliga röst. “Jag hörde om Bifrostens storhet på slagsfälte’ och jag såg honom framfö’ mi-” Kencala höjde ett ögonbryn samtidigt som Anskar harklade sig. “Jag mena’, jag kunde förställa mig honom framfö’ mig och nä’ jag fick möjligheten att följa honom, den mäktigaste krigaren på Noordhlan’, så ifrågasatte jag inte, Helm gav mig möjligheten, bevarat var hans namn.” Kencala noterade hur människans hela kroppshållning och uttal förbättrades när han pratade om sin gud, Helm. Han hade inte mycket gott att säga om den nya guden Helm, hans folk hade spridit sin lokala folktro över majoriteten av kontinenten på knappt en måncykel. Det var delvis på grund utav Helms storhet som Kencala var i den situationen han idag satt i. Helm hade historiskt aldrig varit vänlig till felya och speciellt inte någon som nyttjar magins vägar.
Kencala kliade sig i nacken och försökte komma på något dräpande att säga, men han valde istället att gå den mer politiska vägen. “Nåväl, om du nu säger det, men håll din gud utanför det här. Gudarna, speciellt din gud, ler inte mot felya. Så tro så gärna du vill, men håll Helm utanför det här så är det snäll.” Han vände sin blick mot Sodor som bara nickade till svar och vände sig bort för att hålla koll på omgivningen. Kencala fnös lätt till och tittade upp på Anskar ännu en gång. “Jag har tjänat på Sodors hov i tre och sju månvarv... “ Anskars förvirrade blick fick honom att himla med ögonen och sucka ännu en gång, att människor hade svårt att lära sig den himmelska kalendern var alltid ett irritationsmoment för Kencala. “46 år i Helms räkning. Och jag är väldigt tacksam mot min greve att han hållit min hemlighet dold i alla dessa år, det har gjort att vi, trots att vi är felya och inte människor, kunnat åtnjuta ett gott liv i Quin… Hur ska jag säga det här då?... Jag är en Coronshi, en utövare av dem magiska konsterna.” Han skrattade till. “Ja, det var ju inte så svårt att säga det där.” Kencala pustade ut och såg på Bifrosten som lagt sin hand på Anskars axel för att hålla honom kvar på plats. Bifrosten spände sina ögon i Anskars och sa med tydliga ord. “Och det är inget du behöver oroa dig över.”
Kencala ignorerade att Anskar började att mumla på en bön till Helm. “Jag är inte en häxa, jag håller inte på med svartkonster och jag är inte här för att fördärva din själ. Jag är en felya, först och främst, som bara vill leva mitt liv i lugn och ro, jag råkar vara född med magi i mitt blod.” Anskar såg bestört på Kencala, men han verkade nästan men upprörd över att Bifrosten och Sodor inte verkar ha rört en min angående nyheten om att Kencala skulle varit en magiker. Kencala forsatte att prata på med sin lugna stämma. “Så, när kungen drog ut oss i krig så följde jag självklart med min greve.” Han nickade lätt mot Sodor som hade lagt handen på hjärtat. “Jag var tvungen att nyttja min magi under krigets gång, kungen fick nyheter om det och kallade därför mig till sitt hov...” Kencala tystnade. Hans ögon blev blanka, fyllda med sorg. Han ville inte tänka på hovet, han ville lägga händelserna kring vad som hände där bakom sig och bara komma ut ur det här fördömda landet.
Han hörde hur Sodor harklade sig. “Så, självfallet så slog jag följe med min trogna rådgivare på resan till Konungen. Bifrosten gav också följe, ingen utav oss hade en tanke på att ge upp Kencala till konungen. Det var dem orden som vi också lade fram på hovet. Konungen gav en människas vecka som tid, för att vi skulle försvinna ur hans land.” Kencala vände sin blick mot Sodor, som för att tacka honom med osagda ord. De två felya hade känt varandra blott en bråkdel av varandras liv, men det fanns ett djupt band mellan dem två.
“Så vi påbörjade vår färd och det var i huvudstaden som vår väg korsades av en människa från det kalla norr...” Sodor studerade Anskar från topp till tå och fortsatte efter att ha uttryckt en lätt fnysning. ”Som slog oss följe. Det har snart passerat fem människo veckors tid och vår väg ut ur Quin ligger framför oss ännu. Vi har inte gjort hast med vår resa, för att undvika konungens soldater som tveklöst väntat oss vid gränsen. Konungen har säkert fått bud vid det här laget att vi inte har hittats, så antagandet är nog att vi är försvunna långt bort nu. När väl vi är utanför Quin, så borde hotet mot oss vara borta.”
Kencala såg på Anskar igen och höjde sen sin högerhand för att lägga fingertopparna mot sin panna, Helms hälsning. “Jag är inte en demon, jag är bara en felya, som just nu flyr en kung som vill döda mig, eftersom din religion, säger att eftersom jag är född med magi i blodet, så borde jag brännas på bål.” Han såg till sin lättnad hur Anskar sänkte axlarna och slappnade av. “Om Bifrosten lita’ på dig, felya, så kan väl jag göra de’ också.”
Han skrockade till och vände sig mot Bifrosten som satt sig ner vid trädets rötter. “Så, göra något så att vi slipper vara blöta?” Bifrosten nöjde sig med att nicka till svar. “Då får ni ge mig ett par minuter, jag behöver tänka lite hur jag ska göra det på bästa sätt. Är du säker på att du är med på det här, Anskar?” Människan som såg allt annat än säker ut, nickade på huvudet, men Kencala kände människans blick följa honom med varje rörelse han gjorde. Efter ett par minuter av tystnad och tänkande så kände han sig säker nog för att kunna slänga en förtrollning över dem som skulle hålla dem torra och varma från regnet. Han drog efter andan och vände sig mot dem andra. “Jag är klar, jag behöver bara samla lite kraft, det här är inte lätt magi.” Sodor och Bifrosten såg båda nästintill förvirrade ut och han hörde tillslut hur Bifrosten frågade. “Hur kan… Vadå inte lätt magi? Jag har sett dig flänga iväg klot av… Av… Blixtrande eld mot våra fiender. Det gjorde du med ett par sekunders förberedelse, det här borde väl inte vara svårare?”
Kencala suckade och skakade på huvudet, samtidigt som ett lätt leende spred sig på hans läppar när Anskar dragit efter andan och backat ett steg. “Jag sätter mig gärna ner mig dig i framtiden och förklarar för dig varför de olika planen och deras krafter fungerar som de gör, men det skulle ta flera timmar och jag har inte tid eller lust att stå här och förklara något för dig som du ändå inte kommer förstå.” Kencala fnös som svar när Bifrosten himlade med ögonen och Sodor grymtat missnöjt. Han drog djupt efter andan för att inte förlora sitt lugn. “Mystik är en konst, att manipulera dimman, essenserna, livskrafterna och själar är något som inte kan förklaras enkelt. Att få dimman att göra en sak kan vara väldigt lätt, för att du böjer de-” Han avbröt sig och skakade snabbt huvudet fram och tillbaka. Det var inte värt mödan att försöka förklara komplexiteten runt dimmans eller essensernas kraft för ett par Coron’la. “Ne… Nej… Inte nu…” Han tittade på Anskar igen som plötsligt verkade betydligt mer bekväm med situationen, eftersom han nickade och började prata.
“Jag ä’ en vapensmed, jag ä’ tränad av min pappa, som va’ tränad av sin pappa, jag kan smälta och forma alla enkla metaller och göra vapen och rustninga’ av dem. Men jag kan inte snida en pilbåge eller tälja bra pila’, jag vet inte hu’ man tillverka’ ett armborst, det trots att jag ä’ en hantverkare. Det kanske inte ä’ en bra jämförelse, men det du kallar dimman, antar jag ä’ det du använder fö’ att skapa, magi?” Kencala såg på Anskar med en nyfunnen respekt och nickade som svar innan han kom på vad han skulle säga, men det kom inga ord, det var en fantastisk liknelse som människan hade kommit med. Sodor och Bifrosten bara ryckte på axlarna och såg på Kencala med en blick som sa mer än ord behövde, han skulle sätta igång.
Han tog av sig sin resmantel och hängde den en låg gren som stack ut från det stora trädet. Han drog fingrarna över barken och blev något nostalgisk när han tänkte tillbaka på sin tid i Quin, innan hovet, innan helvetet bröt loss. Han vände sig om och gick ut i det evigt fallande regnet, han möttes av en sval vägg och dem delar av honom som inte redan var dyngsura var nu genomblöta. Men felyan brydde sig inte om det, han behövde regnets kraft för att göra vad han behövde. Han började röra sina händer i en cirkel framför sig för att börja kanaliseringen av essensernas krafter, grundelementen. Runt omkring honom så började sakta ett blå- och vitfärgat skimmer träda in i verkligheten. Från varje vattendroppe som föll så såg det ut som ett ytterst tunt strimma av färger drogs ut ur dropparna och flödade sakta mot Kencalas händer.
När essensen hade samlats runt honom och dragit sig närmre hans händer så slutade han röra händerna och de skimrande strängarna som hade lagt sig som tentakler i luften stannade upp. Kencala hörde en nästan panikslagen flämtning bakom sig men han hade inte tid att tänka på vem det var eller varför, han ville inte tappa fokus nu, det kunde vara farligt för honom. Han sträckte ut sin högra hand och tittade som hastigast på ringen som satt på hans långfinger. Sen slöt han handen runt en utav dem till synes frusna tentkalerna av essens och plötsligt så var alla strängar borta och det enda som syntes var ett lätt sken från guldringen när smaragden på den blinkade till så kraftigt att alla som stod under eken bländades.
Kencala hade varit smart nog att blunda eftersom han visste att den improviserade mystiska lösningen antagligen skulle kunna komma med somliga bieffekter. Men han kände direkt att han hade lyckats. Vattnet på honom, som tyngde ner hans kläder, som rann längst hans kinder och över hans armar, bara rann av honom och han blev genast torr. Han skrattade till. ”Jag är så jävla bra!” Han vände sig om för att se mot sina reskamrater och försökte sitt bästa att hålla sig för skratt för Anskar som lagt sig ner på marken med sina händer knäppta för bön framför sig. Kencala hade föga respekt för någon gud, men just för Helm så var det alltid underhållande att se dem bedja för sina liv till en högre makt, en rad med människor som aldrig lyckats uppnå gudaskap. Sodor knuffade till Anskar med sin fot och Anskar tittade upp. ”Ä’ vi okej?” Kencala nickade som svar och gav människan ett leende, han var ändå imponerad att en människa tog magi så lättsamt som han gjorde. Att Anskar skulle vara för evigt lojal till Bifrosten var ingen frågan om, han litade på honom tillräckligt för att gå emot sin tro och acceptera magin.
Plötsligt så hördes ett enormt ljud och marken under deras fötter började att röra på sig, alla var snabbt uppe på fötter och backade undan från trädet som också hade börjat flytta på sig. ”Han kommer ramla! Flytta på er!” Bifrosten röt ut order som överröstade det tunga regnet och dem fyra sprang från trädet för att undvika fallet. Kencala vände sig om i tid nog för att se den mäktiga eken falla och ge ifrån sig ett kraftigt dån. Marken slutade röra på sig och ur hålet där den stora eken en gång stått så kröp det ut en stor varelse, den såg ut som en bepansrad mask som bröt sig ur kaskaden av jord som flög åt alla håll när trädet slog i marken. Trots det tunga ljudet av regn så kunde Kencala höra hur besten drog djupt efter andan, som om den luktade sig fram efter något, sedan såg han ett ansikte som såg ut att bestå av ett oändligt djupt gap fullt med tänder. Det var en jorddrake, precis som alla drakar så dras de till alla mystiska krafter oavsett vilket plan det kommer ifrån.
Kencala kunde föga om vildmarken och dess varelser, han hade spenderat majoriteten av sina år till att studera dem mystiska konsterna. Jorddrakar visste han tillräckligt mycket om för att veta att man skulle hålla sig borta från deras munnar eftersom dem var både blinda och döva. Men de har ett fantastiskt luktsinne från vad som enligt böckerna han läst var små hål i deras pansar längst hela kroppen och deras runda munnar tuggar igenom berggrund när de förflyttar sig under kontinenten. Kencala blev med ens fylld med fasa och oro. ”Fy vad vidriga varelser. Kommer den komma efter oss?” Bifrosten studerade varelsen, den var bara ett tiotal meter bort från dem men den hade börjat krypa med sin enorma avlånga runda kropp mot det fallna trädet. Som en stor mask satte den sitt platta ansikte mot trädets yta och började äta. Bifrosten skakade på huvudet. ”Nej, om vi går sakta härifrån så kommer den bara bry sig om trädet... Fast...” Kencala tittade skräckslaget på Bifrosten. ”Fast vadå? Du funderar väl inte på att vi ska ta ner den där besten? Den är ju minst 45 fot lång.” Bifrosten tittade på Sodor som skakade på huvudet. Även den annars blodtörstiga alven som inte backade för att spilla lite blod insåg att det var dömt att försöka ta ner en sådan varelse.
Bifrosten suckade och drog på axlarna. ”Den är bara 40 fot lång, en jorddrake kan bli över trehundra fot långa och äta sig kors och tvärs under kontinenten genom sin livstid. Och jorddrakars fjäll säljer för ganska många silvermynt, kanske till och med ett guldmynt per kilo. Dessutom så tror jag man kan använda tänderna till nått, mystiker brukar vilja ha dem.” Kencala och dem andra två såg på Bifrosten med förundran i blicken, sternerna var verkligen födda krigare, det fanns inget monster för stort eller hinder för mäktigt för att en stern inte skulle tänka på att ta ner den. Sternerna levde för strid, det fanns helt enkelt i deras blod. Kencala tänkte efter på dem gamla legenderna som sa att sternerna föddes färdigvuxna med vapen i handen, eftersom ingen påstås ha sett ett sternbarn. Men det fanns bara ett hundratal sterner på hela Noordhland så att ens ha träffat en Stern i en människas livstid skulle vara ovanligt nog.
Det var Sodor som tillslut tyst sa något om att de skulle gå och i tystnad så gick de långsamt därifrån för att inte dra till sig uppmärksamheten från draken som girigt åt på trädet. Kencala kunde svära på att han hörde hur trä krossades under drakens tänder. Men regnet vräkte fortfarande ner och det enda som hördes var återigen Sodors fotsteg när hans svarta plåtstövlar slog mot marken. Dem hade inte gått mer än 20 minuter i tystnad innan Anskar utbrast. ”Hu’ gö’ du det dä’? Va? Jag mena’ hu' lä' man sig en såndä’ sak?” Kencala himlade med ögonen och suckade han orkade inte förklara för ännu en människa något som de ändå inte skulle förstå, men Anskar hade ändå visat en sorts förståelse för det mystiska så det kanske kunde vara en idé att berätta lite för människan, ett sätt att vinna förtroende. Kencala gick i tystnad och tänkte i flera minuter på hur han skulle berätta hur planens krafter fungerade. Det var inte förrän Anskar ännu en gång, med sin bristfälliga alviska, frågade som Kencala tillslut vände sig mot människan och nickade lätt.
”Att fråga hur jag gör det är som att jag skulle fråga dig hur du smider ett svärd, men jag ska försöka. Det finns fler världar än den vi lever på, fyra andra som är välkända bland mystiker det är osannolikt att det finns fler än så dock för at-” Han avbröt sig när Anskar såg mer förvirrad ut än innan.” Elementens essenser, har kraften att manipulera världens element, eld, vatten, jord, luft, kyla och värme. Dessa krafter kommer från en annan värld som genom okänd anledning är kopplad till vår värld, vi mystiker kallar denna värld för Eltar. Essens finns överallt i världen, i naturen, i marken, luften, vattnet och allt annat du kan tänka dig, du måste bara lära dig att kanalisera den till dig.” Han stannade upp när han insåg att resten av sällskapet också stannat upp för att lättare kunna lyssna på honom. Kencala skrattade till och signalerade att de alla skulle fortsätta gå samtidigt som han höjde rösten. “Som mystiker lär man sig hur man formar om exempelvis Eltars essenser till praktiska saker, såsom ett eldklot för att slänga iväg på ens fiende, eller ett skyddande lager på kroppen för att man inte ska bli blöt.” Han tittade på dem alla, det rann vatten längst allas kroppar, men vattnet verkade inte göra dem eller deras kläder blöta utan fortsatte att bara glida längst med kroppen ner mot marken. ”Att forma essens eller andra krafter är egentligen inte så svårt, det är det lättaste steget, att väva en stabil mystisk effekt av det man fått tillgång till. Nej, det svåra är att kanalisera eller manifestera krafterna, locka ut den ur saker, så som jag gjorde tidigare.”
Sällskapet hade stannat igen och Kencala upptäckte att alla stod och tittade på honom. ”Vad? Vad vill ni nu då?” Sodor skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som Bifrosten bara log och gav Kencala en blick som felyan tolkade som att han skulle fortsätta. Han tvekade ett tag, men fortsatte sedan i lugnt tempo. ”Att dra ut essens eller annan kraft ur ting är det svåra, eftersom du måste veta hur man skall få fram den, vilket görs på olika sätt beroende på vilken kraft du vill kunna tämja med mystikens hjälp. Som nu, så tog jag vattnet och vindens kraft för att göra så att vi inte blir blöta, all kraft jag använde nu kommer från Eltar.”
Anskar nickade på huvudet och drog ett djupt andetag, som för att smälta informationen, sedan mötte han Kencalas ögon. ”Så du säge’ att essens ä’ som olika metalle’ och vill du göra rätt vapen så måste du ha rätt material, rätt typ av essens?” Kencala nickade och fortsatte. ”Jag har forskat i hur de mystiska krafterna och planen fungerar och påverkar vår värld i hela mitt vuxna liv och jag tror att jag är något stort på spåren. Historiskt så har mystiker använt sig utav krafterna för att utföra mystik eller magi som människorna väljer att kalla det, men jag tror att det finns något större som kontrollerar krafterna, ett till plan kanske...” Kencala drog på axlarna som svar när dem andra tre tittade på honom med skeptiska blickar. Han förstod att sådana här detaljer var ett komplicerat ämne nog för de oinitierade, att börja diskutera teorierna om de andra världarna och den möjliga gömda världen var bara dömt att misslyckas.
”Men då förstå’ ja bättre i alla fall” sa Anskar med ett leende på läpparna och sträckte fram en hand mot honom. Kencala såg på den framsträckta handen framför honom och funderade ett par sekunder, människan verkade vilja initiera en sorts vänskap med honom, han sträckte tillslut fram handen, sakta, skakade Anskars hand och släppte sedan taget och log stelt mot människan. Anskar hade dock tagit det hela bra och verkade inte ens tänka på felyans misstänksamhet. Humöret såg bättre ut för gruppen när de fortsatte sin resa till fots, trots att regnet fortsatte att vräka ner och det var jobbigt att gå så skulle dem var ute ur Quin innan dagen var slut och vägen mot Pilaz skulle ligga framför deras fötter.
submitted by Ecleptomania to Noordhland [link] [comments]


2018.02.22 11:46 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to build
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2018.01.27 16:46 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2017.10.04 02:46 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to build
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2017.09.08 07:46 sharewithme Word of The Hour: kroppsbyggnad

kroppsbyggnad translates to anatomy
submitted by sharewithme to SwedishFeed [link] [comments]


2015.06.11 17:22 japrono Sammanfattning av letandet

Sammanfattning (gjord av yxikaxi00):
Försvunnen person: 17-åriga Lisa Holm http://www.enjoygram.com/lisaholmmmm (bilder på hennes Instagramkonto). Facebookprofil låst.
Bild:https://www.google.se/url?sa=i&rct=j...33970195372954
Dag för försvinnande: Söndagen 7/6
Plats: Orten Blomberg vid Kinnekulle, utanför kafé "På Klostret" Bilder: http://sv.tinypic.com/view.php?pic=3...8#.VXdXJc_tlBc http://sv.tinypic.com/view.php?pic=2...8#.VXdXSs_tlBc
Utseende/kläder: Flickan är 165 centimeter lång, har långt blont hår och smal kroppsbyggnad. Hon var vid försvinnandet klädd i en rosavit Henry Loyd-jacka, svarta Adidasbyxor eller jeans.
Söndagen 7/6:
Polisen har pejlat Lisas telefon, den sista platsen de fått fram är hennes arbetsplats. Mobilen har ej använts efter att Lisa sms:at till sin pappa kl. 18.23
En handske avsedd för moped/motorcykel har hittats, skickats för analys. Ett mobilfodral är hittat, kan vara hennes efter bekräftelse från föräldrarna, även mobilfodralet har skickats för analys.
Fimpar och liknande föremål som hittats i anslutning till kafét är skickat för analys.
Mobildelar hittades ikväll 9/6, skickats för analys.
Lisas expojkvän har alibi för kvällen då Lisa försvann.
Lisas arbetskollegor har nämnt att en man betedde sig konstigt på kafét lördagen 6/6 mer info om denne finns ej tillgänglig.
Lisa beskrivs som en skötsam person som inte skulle försvinna frivilligt. Polisen bekräftar.
Polisens arbete som hittills framkommit i media: Arbetskollegor, vänner samt föräldrar är förhörda. Polisen har dammsugit närområdet kring mopeden samt kafét. Polisen har också spärrat av ett flera hundra meter stort område, med åkermark, och även polisens tekniker är på plats.
Teknikerna har både finkammat vägkanterna och en skogsdunge, precis intill vägen. Inne bland träden finns, enligt boende i området, ett så kallat "blöthål".
Polisen är intresserade av iakttagelser i området kring kafét från kl. 18-20 på söndagskvällen.
Sammanfattning dag för dag i ärendet finns också här: http://www.expressen.se/gt/lisa-17-f...hant-i-fallet/
Har du sett eller hört någonting? Kontakta Polisen 114 14.
SAKER SOM HAR HITTATS I LADAN (Sammanfattning av KevinSjoberg)
submitted by japrono to lisaholm [link] [comments]


2014.01.17 14:58 HotTotten Olika typer utav kloner.

Detta fixar Meow. ~
Klon1: Huvudklonen som har fått känslor, hjärna etc. Normal kroppsbyggnad.
Klon2: Stor o fet o stark, går att stoppa kugghjul o diverse.
Klon3: Liten o smal, Kan krypa in genom små kryphål.
Klon4: Väldigt lång o smal, kan hoppa långt.
Kom gärna med fler förslag!
submitted by HotTotten to GruppFagbutt [link] [comments]


2013.10.07 13:16 smitingblobs Drakar och Demoner Trudvang, FV och FP hjälp!

Jag har lite problem med att hjälpa mina spelare att skapa sina karaktärer, och varken grundregelboken eller Expert hjälper mig särskilt. Hur sätter man ut FV i olika färdigheter? Det finns tre kolumner (Bas, Kost och FV) och jag förstår inte riktigt vad alla betyder. Om vi tar t.ex färdigheten Kroppsbyggnad, ska jag då skriva FYS i bas eller värdet av FYS (t.ex 16)? Tack på förhand!
submitted by smitingblobs to sweden [link] [comments]